• PRODUKTINFORMATION
  • Genre:
  • Action
  • Rollspel
  • Multiplayer
  • PEGI:
  • 12plus Language
  • Konsol:
  • Nintendo DS
  • Antal spelare offline:
  • 1-4
  • Utgivare:
  • Nintendo
  • Distributör:
  • Bergsala
  • Releasedatum:
  • 12 januari 2007
  • Språk:
  • Engelska
  • Franska
  • Spanska
  • Tyska
  • Italienska

Children of Mana

Children of Mana har många förutsättningar för att få ett varmt mottagande av så väl en större massa av dagens mest trendkänsliga ungdomar som äldre fans av den närmast kultförklarade Mana-serien.

Bortsett från den remake av Game Boy-spelet Mystic Quest (kallat Final Fantasy Adventure i USA) som släpptes till Game Boy Advance under namnet Sword of Mana 2004, är Children of Mana till Nintendo DS det första spelet med ordet ”Mana” i titeln som släppts i Europa sedan Secret of Mana till Super NES kom hit 1994 och fick omedelbar legendstatus. Ja, egentligen är Children of Mana den första riktiga uppföljare till Secret of Mana som har släppts utanför Japan. Frågan är bara om det har så värst mycket gemensamt med något annat Mana-spel, ändå…

Det släpps onekligen många bra rollspel till Nintendo DS just nu – även om alla inte har en speldesign som är lika specialanpassad efter det tvåskärmade och tryckkänsliga formatet, och inte heller är lika starkt inriktade på djupt sagoberättande. Children of Mana är ett action- och uppdragsbaserat äventyr, vars ständigt återkommande behov av intensivt knapptryckande gör att det endast använder spelkonsolens pekskärm i de menyer som är så avskärmade från spelets handling som möjligt, medan spelkaraktärernas interaktion alltid utspelar sig på den övre skärmen, manövrerad på klassiskt vis med hjälp av styrkorset och de fyra actionknapparna.

När det gäller spelets anpassning till dagens teknik och estetik, kanske det kan räcka med att påpeka att detta inte är ett rollspel vars inledande fråga till spelaren är om han eller hon vill vara en tjej eller en kille, tillhöra klassen magiker eller tjuv, eller sympatisera med den ”onda” eller ”goda” sidan av någon högre kraft – nej, den första och enda frågan du får när du startar ett nytt äventyr i Children of Mana är om du vill att din spelkaraktär – vilken alltid är en ung kille med väldigt voluminös snedlugg – ska ha orange, grönt, blått eller silverfärgat hår.

Nu råkar spelets huvudkaraktär visserligen alltid ha orangerött hår på spelets dialogteckningar, men på äventyrsskärmen syns ens val av hårfärg alltid mycket tydligt, och kan förstås hjälpa till att skilja olika spelare åt när man väljer att samarbeta trådlöst med en eller flera vänner under äventyrets olika uppdrag. (Jag själv valde mycket snabbt hårfärgen ”Silver” och döpte min karaktär till Zihark.)

Storyn i Children of Mana kretsar kring den första och sista gång som ett heligt svärd väljer att trotsa Manaträdet, och det är en skön känsla av kaos i både naturen på ön Illusia och huvudkaraktärens hjärta som drar igång när det heliga Mana-templet i spelets början plötsligen kollapsar, till följd av en jordbävning med okänd anledning…

Hur fin kritik detta spel än har fått från olika hål och kanter, är det faktiskt oftast dess småbrusiga men maffiga midiorkestersoundtrack som får mig att vilja fortsätta spela en längre stund. Soundtrackets stora mängd panflöjtsslingor och avancerade trumtakter må vara oerhört traditionsföljande inom genren, men här finns faktiskt ett par låtar som har förmågan att höja stämningen i spelet beaktansvärt, även i stunder då dess dialoger är lite extra inkonsekventa... Som när äventyret börjar, i det superidylliska Mana Village, och det viktigaste för byns hövding verkar vara att i förhindra att huvudhuvudkaraktären går och letar reda på sin goda väninna Tess, eftersom hon inte bör bli störd i sina förberedelser inför dagens böner i Mana-templet. När huvudkaraktären ändå råkar stöta på Tess i byn en stund senare, och får i uppgift av henne att föra vidare ett viktigt meddelande till hövdingen, verkar denne, nästa gång man besöker honom, helt ha glömt bort sin tidigare olust inför umgänget mellan de två ungdomarna. Hans första och enda reaktion på sändebudet från Tess blir istället, lite ledigt översatt ”Okej! Så bra! Tack för informationen!”

Inte heller spelets kontroll känns helt problemfri och logisk, och i pausmenyerna betyder knappen ”Quit” inte riktigt samma sak i alla situationer. Ändå finns det alltså element i detta action-RPG med betoning på grindning som håller spelarens intresse uppe. Om man råkar dö under en bosstrid, till exempel, blir man inte tillfrågad om man vill ”försöka igen” från början av striden – vilket åtminstone jag har blivit van vid under de senaste årens utforskande av nya roll- och äventyrsspel – utan man transporteras genast tillbaka till hembyn, och blir därefter tvungen att göra om hela det senaste uppdraget för att få chansen att slåss mot den där bossen igen.

Detta kanske kan verka frustrerande till en början, men det höjer samtidigt ens motivation till att sköta sig så bra som möjligt under samlandet av erfarenhetspoäng och nyttiga föremål i spelets olika tempel och grottor, för att ha så goda chanser som möjligt att inte bli den som dör när man väl når uppdragets slutliga prövning.

Som ni kanske har förstått vid det här laget, bygger ”uppdragen” i Children of Mana på ett mycket renodlat ”hack n’ slash”-koncept, där man mejar ner fiender och krukor eller blockerar attacker med sitt svärd, fyller på sin HP-mätare med ”gumdrops” och stundom har möjligheten att ta hjälp av specialkrafterna hos den magiska ande som man har valt att ha med sig på uppdraget i fråga, i jakten på en magisk kula som man måste bära med sig till en särskild teleporteringsplatta för att kunna ta sig till nästa våningsplan i den labyrint som man utforskar för tillfället.

Direkt efter varje genomfört uppdrag får man besöka spelets huvudmenyer för att spara eller peka sig runt bland de olika föremål och vapen som man har samlat på sig under uppdragets gång, och kanske välja att ”equippa” dem, om man har hunnit uppnå tillräckligt hög level för att få lov att göra det. Sedan skickas man återigen tillbaka till Mana-byn, vilken är utgångspunkten för hela äventyret, och dit man faktiskt kan välja att teleportera sig när som helst under sina hack n’ slash-uppdrag, för att återhämta sig eller kanske bjuda in någon annan Nintendo DS-ägare som assistent under ens nästa försök med uppdraget i fråga.

  • Children of Mana kräver ett spelkort per spelare i multiplayer.

 Text: Emelie Lager

Dela |

  • BILDER